Fick min skjorta tillbaka

Hej Alex,

Jag gillar dig inte ens längre, men det är tydligt för mig att de djupare känslorna verkar ha kommit för att stanna. Min blick söker efter dig mot min vilja. Min mage vänder sig ut och in när jag ser dig. Mina mungipor sjunker ned när jag ser dig med henne. Jag blir ledsen, och arg, för att jag känner som jag gör och för att situationen är som den är. 

Igår kom du i min skjorta. Jag hade glömt av den, och blev förvånad. Senare tog du av dig den och lämnade den åter till mig. Visste inte om jag ville behålla den, men jag kunde faktiskt inte motstå tanken på att undersöka den med mitt doftsinne. Ta reda på om min dragning till dig har en saklig grund och inte bara är mentala luftslott. Jag tog med mig den. Jag tog på mig den. Jag kände hur den fortfarande var smått fuktig i armhålorna av dina utsöndringar. Jag tog av mig den, stoppade undan den. Varsamt, som om det var en skatt jag hittat och behövde vara rädd om. 

När jag kom hem så packade jag upp den ur väskan och tog med den in i garderoben. Ännu hade jag inte vågat lukta på den. Men jag visste att den doftade av dig. Kanske skulle doften av dig kännas främmande, och lite ofräsch. Kanske skulle jag slänga den i tvätten ganska snart. 

Längst upp i min garderob, bakom högar med kläder slängde jag upp den. Utom synhåll och räckhåll för klåfingriga personer. Jag var upptagen, och tanken om skjortan besökte mig emellanåt. Så kom till slut stunden då jag var ensam och ifred. Då jag kunde tillåta mig att gå och hämta skjortan med spår av dig. Så det gjorde jag. Jag förde den mot näsan och drogs automatiskt in i doften som kunde beskrivits som ljuvlig. Tilldragande, familjär, skarp och rik. Jsg fortsatte att dofta på den. Det var inte parfym, det var koncentrat av dig.